Victorya

Han gav inte upp trots mina handlingar som jag trodde skulle få han att fly från mig. Det var nog inte så att jag egentligen ville bli av med honom jag tror mer att det var så att jag lät min rädsla ta över. Jag var rädd att bli sårad igen och jag var rädd att släppa någon in i mitt liv igen. Jag hade helt enkelt tappat tron på att någon kunde vara annorlunda.

    Någonstans inom mig fanns han ändå alltid där, han fanns i mina tankar och när jag behövde någon som mest fanns han där. Det var det första steget han tog in i mitt hjärta. Jag trodde jag hade känt den strakaste kärleken en människa kunde känna men oj så fel jag hade, när jag väl gav mig själv tillåtelsen att släppa honom in på mitt liv var han som fastklistrad i mitt hjärta. Han öppnade så många dörrar till mitt hjärta som varit stängda så länge, han fick mig att se bra saker i livet han fick mig att känna en glädje som kändes oändlig. Jag bara njöt av att vara i hans sällskap, han fick mig att känns mig trygg och älskad, han lyssnade på mig, han höll mig om nätterna då tårarna bara forsade ner från min kind. Han tog mig från den mörkaste platsen jag någonsin varit i mitt liv, han såg mig när det kändes som att ingen annan gjorde det, han sträckte ut sin hand och räddade mig från allt ont som jag kände. Mitt hjärta blir varmt när skriver allt detta, jag vill berätta om honom jag vill att folk ska veta vem han är. Jag är så glad att jag träffat honom, jag är så glad att vara hans, jag är så glad att det är vi. Jag kommer aldrig glömma det han gjorde för mig, jag kommer aldrig glömma att han såg mig för den jag verkligen var och att han fortfarande gör det, han älskar varje liten bit av mig. Jag vet och känner att han alltid står bakom mig och att han skulle vandra genom eld och vatten för mig.

    Vi bodde ihop i ca 3 månader i Alanya, vi lärde verkligen känna varandra eftersom vi båda var i svåra stadium i livet, han hade smärta så som jag också hade. Men vi fann varandra på något underligt vis, vi tog oss igenom allt detta tillsammans.

    Livet kommer ständigt med nya prövningar, de som tror på gud tror att detta är gud som prövar oss. Jag personligen tror på guds prövningar jag accepterar dom även fast dom ibland känns helt omöjliga. Nu i efterhand tackar jag gud för denna prövning han gav mig, jag är tacksam att jag har Mehmet i mitt liv nu.

    Jag tror det är lätt att vara syniskt som utomstående, jag tror det är lätt att döma och direkt ge vårat förhållande en dödsdom. Jag vet vad folk kan tänka om oss och vårat förhållande, men jag vet också att ingen kan känna det vi känner.






♥