Jag vill inte göra er besvikna jag vill inte göra er ont. Det gör så ont att se era ledsna miner som får hela mig att vela gå i tusen bitar. Jag vill göra er stolta jag vill göra er glada. Jag minns vad ni alltid sagt om mig ända sen jag föddes, att det skulle bli något stort av mig. Jag vet inte om jag kan uppfylla det, jag vet inte om det val jag gör kommer att svika er. Det gör ont i mig om jag inte får se er varje dag i mitt liv, det gör ont att veta att jag kanske kommer vara långt ifrån er. Jag saknar er bara jag tänker på det.

    Det spelar ingen roll vad jag gjort, ni öppnar alltid era armar för mig och ni välkomnar mig alltid med en sådan kärlek och en sådan trygghet precis som ni gjorde första dagen ni såg mig. Jag älskar er mer än vad mina ord kan beskriva. Om mitt liv borde tillägnas till någon eller några så borde det vara till er. För ni är de mest underbara föräldrar ett barn kan ha.


Jag 1 år.




Jag i mammas knä.


Älskade pappa.


På en skoter tur med mamma och pappa, här var jag 1 år.

Han gav inte upp trots mina handlingar som jag trodde skulle få han att fly från mig. Det var nog inte så att jag egentligen ville bli av med honom jag tror mer att det var så att jag lät min rädsla ta över. Jag var rädd att bli sårad igen och jag var rädd att släppa någon in i mitt liv igen. Jag hade helt enkelt tappat tron på att någon kunde vara annorlunda.

    Någonstans inom mig fanns han ändå alltid där, han fanns i mina tankar och när jag behövde någon som mest fanns han där. Det var det första steget han tog in i mitt hjärta. Jag trodde jag hade känt den strakaste kärleken en människa kunde känna men oj så fel jag hade, när jag väl gav mig själv tillåtelsen att släppa honom in på mitt liv var han som fastklistrad i mitt hjärta. Han öppnade så många dörrar till mitt hjärta som varit stängda så länge, han fick mig att se bra saker i livet han fick mig att känna en glädje som kändes oändlig. Jag bara njöt av att vara i hans sällskap, han fick mig att känns mig trygg och älskad, han lyssnade på mig, han höll mig om nätterna då tårarna bara forsade ner från min kind. Han tog mig från den mörkaste platsen jag någonsin varit i mitt liv, han såg mig när det kändes som att ingen annan gjorde det, han sträckte ut sin hand och räddade mig från allt ont som jag kände. Mitt hjärta blir varmt när skriver allt detta, jag vill berätta om honom jag vill att folk ska veta vem han är. Jag är så glad att jag träffat honom, jag är så glad att vara hans, jag är så glad att det är vi. Jag kommer aldrig glömma det han gjorde för mig, jag kommer aldrig glömma att han såg mig för den jag verkligen var och att han fortfarande gör det, han älskar varje liten bit av mig. Jag vet och känner att han alltid står bakom mig och att han skulle vandra genom eld och vatten för mig.

    Vi bodde ihop i ca 3 månader i Alanya, vi lärde verkligen känna varandra eftersom vi båda var i svåra stadium i livet, han hade smärta så som jag också hade. Men vi fann varandra på något underligt vis, vi tog oss igenom allt detta tillsammans.

    Livet kommer ständigt med nya prövningar, de som tror på gud tror att detta är gud som prövar oss. Jag personligen tror på guds prövningar jag accepterar dom även fast dom ibland känns helt omöjliga. Nu i efterhand tackar jag gud för denna prövning han gav mig, jag är tacksam att jag har Mehmet i mitt liv nu.

    Jag tror det är lätt att vara syniskt som utomstående, jag tror det är lätt att döma och direkt ge vårat förhållande en dödsdom. Jag vet vad folk kan tänka om oss och vårat förhållande, men jag vet också att ingen kan känna det vi känner.






♥

Han gav inte upp han fortsatte komma till mig trots mina handlingar som jag trodde skulle få han att fly från mig. Det var nog inte så att jag egentligen ville bli av med honom jag tror mer att det var så att jag lät min rädsla ta över. Jag var rädd att bli sårad igen och jag var rädd att släppa någon in i mitt liv igen. Jag hade helt enkelt tappat tron på att någon kunde vara annorlunda.

    Någonstans inom mig fanns han ändå alltid där, han fanns i mina tankar och när jag behövde någon som mest fanns han där. Det var det första steget han tog in i mitt hjärta. Jag trodde jag hade känt den strakaste kärleken en människa kunde känna men oj så fel jag hade, när jag väl gav mig själv tillåtelsen att släppa honom in på mitt liv var han som fastklistrad i mitt hjärta. Han öppnade så många dörrar till mitt hjärta som varit stängda så länge, han fick mig att se bra saker i livet han fick mig att känna en glädje som kändes oändlig. Jag bara njöt av att vara i hans sällskap, han fick mig att känns mig trygg och älskad, han lyssnade på mig, han höll mig om nätterna då tårarna bara forsade ner från min kind. Han tog mig från den mörkaste platsen jag någonsin varit i mitt liv, han såg mig när det kändes som att ingen annan gjorde det, han sträckte ut sin hand och räddade mig från allt ont som jag kände. Mitt hjärta blir varmt när skriver allt detta, jag vill berätta om honom jag vill att folk ska veta vem han är. Jag är så glad att jag träffat honom, jag är så glad att vara hans, jag är så glad att det är vi. Jag kommer aldrig glömma det han gjorde för mig, jag kommer aldrig glömma att han såg mig för den jag verkligen var och att han fortfarande gör det, han älskar varje liten bit av mig. Jag vet och känner att han alltid står bakom mig och att han skulle vandra genom eld och vatten för mig.

    Vi bodde ihop i ca 3 månader i Alanya, vi lärde verkligen känna varandra eftersom vi båda var i svåra stadium i livet, han hade smärta så som jag också hade. Men vi fann varandra på något underligt vis, vi tog oss igenom allt detta tillsammans.

    Livet kommer ständigt med nya prövningar, de som tror på gud tror att detta är gud som prövar oss. Jag personligen tror på guds prövningar jag accepterar dom även fast dom ibland känns helt omöjliga. Nu i efterhand tackar jag gud för denna prövning han gav mig, jag är tacksam att jag har Mehmet i mitt liv nu.

    Jag tror det är lätt att vara syniskt som utomstående, jag tror det är lätt att döma och direkt ge vårat förhållande en dödsdom. Jag vet vad folk kan tänka om oss och vårat förhållande, men jag vet också att ingen kan känna det vi känner.






♥

Vill verkligen försöka uppdatera så ofta som möjligt, för att undvika att min blogg ska bli tråkig och ointressant. Själv tycker jag det är roligast med bloggare som lägger upp mycket bilder, så ska försöka vara bra på det också. TROTS att jag själv oftast undviker att hamna på bild. Som sagt så är jag väldigt dålig på datorer eller teknik överhuvudtaget men det jag nyss upptäckt är att vi har scan här hos pappa, så har skannat två bilder som kommer här!



Jag och min syster i Turkiet som små, detta tror jag var i Marmaris.

 I will give you endless love my sister.

Dagarna gick ändå relativt snabbt, jag kände mig både glad och ledsen på något konstigt vis. Visst hade jag roligt, jag både festade och umgicks med otroligt trevliga människor. Men tankar kring min familj hemma i Sverige och vänner plus ett långt förhållande som precis avslutats fick mig att ändå känna en stor saknad. Jag kände mig full av glädje av att vara där jag ville vara men ett stort tomrum på samma gång.

    Mina pengar började ta slut och jag förstod att antigen var det dags att åka hem eller börja jobba, jag hade då varit i Turkiet ca 1 månad. Jag fick jobb på en restaurang/bar mitt jobb var att servera och få kunder till baren. Inte ett jobb som jag annars kanske tagit mig för här i Sverige men där var det "helt" perfekt, med tanke på vars jag var mentalt i mitt liv just då. Jag slutade efter 4 veckor att jobba där, jag var skit trött på det destruktiva livet som man kan uppleva om man jobbar i bar. Det var helt enkelt inget som föll mig i smak, det fick mig att känna mig billig.

    Med en stor sorg i hjärtat och hundra känslor som jag inte visste hur jag skulle hantera plus brist på hopp om kärlek blev alkohol på tok för mycket för min själ. Jag intalade nog mig själv att jag var lycklig på något underligt sätt. Men som jag brukar säga så tror jag det finns många olika typer av lycka beroende på vars man befinner sig själsligt i livet. Nu när jag tittar tillbaka på tiden i baren förstår jag självklart att det var helt fel för mig, istället för att ta itu med mina problem så rymde jag från dem med hjälp av ett "fejkat" liv.

    Precis då jag kände mig som mest nere och som mest borta kom en person in i mitt liv, jag fattade inte ens hur han orkade lägga ner sin tid och sin energi på mig. Jag tror jag var så pass trasig som en person kan bli. Men han gav inte upp, jag tror han sett något speciellt i mig, kanske hade han sett den glöd jag haft i mig förut, kanske hade han sett den livsglädje som funnits där. Visst fanns den kvar någonstans inom mig, men jag behövde någon som gav sin tid att få fram den hos mig igen... Fortsättning följer.



Jag och Cassi.



Jag och Viktor som vi också träffat i maj.



Påväg från flygplatsen till Alanya.



Jag sista kvällen i Alanya från våran resa i maj 2011.



Cassandras mamma och hennes mammas syster+dotter.

Hej, första inlägget i min alldeles första blogg! Vet inte hur länge jag velat börja blogga och nu har min syster kompis fixat en design till mig, tack http://elinnordlander.blogg.se/  
    Ska ordna en profilbeskriving om mig och min blogg så fort som möjligt. :)
Men tänkte i allafall ta och berätta lite av vad min blogg kommer att innehålla. Här kommer ni att kunna läsa om allt från kläder och mode, egna tankar och funderingar om livet, kärlek & känslor, samt mycket bilder från mitt "liv" i Turkiet.

Slänger in en bild på mig i Turkiet.